Päätin muuttaa Pohjanmaalle
Pakkasin tavarani ja muutin Helsingistä Vaasaan reilu vuosi sitten. Kun nimitykseni Pohjalaisen päätoimittajaksi selvisi moni Helsingin kaveri kysyi, että taipuuko ruotsin kieli. Huomasin samalla, että Pohjanmaa on monelle perin tuntematon.
Vaasa oli itselleni tuttu etenkin Vaasan Rannikkopatteristosta, jossa kävin armeijan vuonna 1995. Sen jälkeen kävin satunnaisemmin Suomen aurinkoisimmaksi nimetyssä kaupungissa.
Muuttoa Vaasaan helpotti toki se, että olen tavallaan paluumuuttaja, sillä koulut kävin Teuvalla, Suupohjassa, eteläisellä Etelä-Pohjanmaalla. Pohjalainen maaseutu ja ruotsin kieli tulivat tutuiksi jalkapallopeleissä Närpiön Kraftia, Sporting Kristinaa tai vaikkapa Maalahden IF:ää vastaan. Kivikovaa Pietarsaaren Jaroa vastaan omat taitoni eivät riittäneet.
Kielirajojen ylittämisestä syntyy usein uutta ja ennen kokematonta. Siitä on osoituksena tämäkin lehti, jossa kilpailijat Pohjalainen ja Vasabladet lyövät hynttyyt yhteen. Maailma muuttuu ja Pohjanmaa siinä mukana. Yksikielinen Närpiökin muuttuu kaksikieliseksi vuoden 2016 alusta. Tomaattipitäjän jalkapallokatsomossa on kuultu jo vuosikymmeniä molempia kieliä.
Oma toisen kotimaisen taitoni perustuu kouluruotsiin. Kieli ei ole vaikeuttanut arkeani Vaasassa, jonka asukkaista 70 prosenttia puhuu suomea ja 23 prosenttia ruotsia. Moni osaa molempia. Vaasaan tullaan joka puolelta maailmaa, sillä kaupungissa puhutaan melkein sataa eri kieltä. Vaasa muistuttaa monessa merellistä Helsinkiä. Myös Vaasa on toiminut pääkaupunkina – vuonna 1918, jolloin Suomen senaatti asettui Vaasan kaupungintaloon.
Mutta mikä se Pohjanmaa oikein on? Puukkojunkkareita, jussipaitoja, lakeutta? Rannikolla se on myös menestyvää teollisuutta, monipuolista kulttuurielämää, sykkivää urheilua sekä kivaa elämistä. Pohjanmaan maakunta syntyi vuonna 1997, kun lääniuudistuksessa erotettiin Pohjanmaan rannikko Etelä-Pohjanmaasta. Vanha Vaasan lääni (1776–1997) poistui samalla kartalta.
Muuttaessani Vaasaan vertasin kaupunkia monesti vajaan parinkymmenen vuoden takaiseen. Silloin Vaasa suri hävinnyttä lääniä ja mennyttä varuskuntaa. Nyky-Vaasa sykkii toiseen tyyliin. Uudet kahvilat ja vilkkaat lounasravintolat kertovat, että Pohjanmaalla menee hyvin. Globaalista kaupasta aina elantonsa hankkinut Vaasan seutu on löytänyt oman polkunsa menestykseen. Kadonneet julkisen sektorin työpaikat vaihtuivat voimistuneisiin yksityisiin yrityksiin. Sama resepti kelpaisi varmasti muuallekin Suomeen.
Vaasan seudun kasvu tiivistyy energiakeskittymään. Isojen tekijöiden Wärtsilän, ABB:n ja Vaconin lisäksi tulee lukuisia pienempiä yrityksiä, joista monet myyvät tuotteitaan ympäri maailmaa. Yrittäjyys on yhä pohjalaisten toinen luonto. Energia-alan tulevaisuus näyttää erityisen vahvalta. Niin kauan työtä riittää, kun ihminen murehtii ympäristöään, säädökset tiukentuvat ja maailmassa tarvitaan energiatehokkaita koneita ja palveluita.
Insinöörien kaupunki monipuolistuu uusien tulijoiden muuttaessa seudulle. Kaltaiseni humanistikin löysi töitä Vaasasta. Vuonna 2015 Pohjanmaalla riittää monia vivahteita, joista kukin voi poimia mieleisensä. Nyt on aika kertoa tästä Kultarannikosta isoin kirjaimin pääkaupungille ja muulle Suomelle.
Toni Viljanmaa
Kirjoittaja on Pohjalaisen päätoimittaja
Välkommen Österbottenille
Tidningen du får i dag är unik. Historisk. Den är en produkt av ett samarbete som – trots att det svenskspråkiga tidningshuset Vasabladet och det finskspråkiga tidningshuset Pohjalainen ligger mindre än femtio meter ifrån varandra i centrum av Vasa – i går kändes avlägset.
Ett omöjligt samarbete – tills någon fick idén att vi ska slå våra påsar ihop för att ge våra läsare, Vasaregionen, Österbotten och huvudstaden en bild av vad vi kan göra i Österbotten bara vi vill. Varför? För att vi kan.
Vi österbottningar är envisa, vi är måna om att resten av landet ska veta att regionen är mer än de klassiska stereotyperna om rantaruottalaiset, pamin och jussipaitor.
Vi finlandssvenskar utgör ungefär hälften av Österbottens invånare. I landskapets centralort Vasa är vår andel knappt 25 procent. Det betyder att vardagen på de allra flesta håll i Österbotten är tvåspråkig.
Det är en gåva.
Som ni kan läsa längre in i tidningen, där Vasabladets Björn Nyberg och Pohjalainens Mikko Kallionpää berättar om sina första möten med tvåspråkigheten – eller det andra nationalspråket – så förstår ni att de flesta av oss här på västkusten har varierande erfarenheter av det här med språket.
Som liten blev jag rätt ofta jagad genom stadsdelen Storviken för att jag pratade svenska. Jag har kallats hurri och jag har fått på käften kvällstid på stan på grund av mitt modersmål.
Jag har också ropat ryssä och slagit tillbaka.
Men sådant hör väl barndomen och ungdomen till. Jag tror dessutom att det är mer sällan någon jagas genom stadsdelar på grund av sitt språk då vi tittar på Vasa eller Österbotten i dag. Hurri har jag inte hört yppas ur en mun inom regionens gränser sedan jag blivit vuxen. Inte ryssä heller.
Däremot finns det en oro hos människor som är födda och uppväxta
utanför vår region, över att man inte klarar sig i Vasa eller i Österbotten om man inte kan svenska. Den oron får stadens stora energiföretag ofta ta del av när de försöker locka hit arbetskraft från övriga landet (ja, ni läste rätt: energiföretagen inom Vasas energikluster anställer faktiskt folk frekvent trots att landet i övrigt inte mår så bra). Det händer ibland att folk tackar nej till ett bra jobb i Vasa av den orsaken att man själv eller ens partner lever i tron att allt här är så svenskt att man inte klarar vardagen om man är enspråkigt finsk.
Vilken bortkastad möjlighet – och som du kan se när du bläddrar vidare, så är Österbotten i mångt och mycket faktiskt möjligheternas land(skap) i dagens Finland. Lägst arbetslöshetsgrad på fastlandet och en export som ligger i topp i Finland sett till befolkningsmängden. För att nämna två positiva aspekter med regionen.
Har vi inga problem då? Naturligtvis. Människor förlorar sina jobb, vi bråkar om möjliga och omöjliga kommunsammanslagningar, sjukvårdskostnaderna håller på att skena i väg så till den milda grad att framtiden för vissa vårdformer är hotade, byskolor dras in och vi har problem att ta hand om både våra föräldrar och de utsatta som behöver samhällets hjälp. Det är inget att blunda för och tyvärr vardagen i vårt land i dag. Därför är det så oerhört mycket viktigare att inte låta oviktiga faktorer som språk, härkomst eller förutfattade meningar styra våra möjligheter till utveckling.
Samarbete är enda vägen framåt. Kan vi – två konkurrenter med olika modersmål inom den krisdrabbade dagstidningsbranschen – så kan alla.
Niklas Nyberg
Chefredaktör på Vasabladet